Har läst en del under ledigheten,
bland annat boken ”Matens pris” av Malin Olofsson och Daniel
Öhman. Baksidestexten inleder med att fråga: Vet du vad du äter?
Vill du veta vad du äter? Eller vill du bara att maten ska vara
billig? Författarna, tillika radioreportrarna, avslöjar den
billiga matens baksida och drar fram den verkliga kostnaden i ljuset. Här finns en trailer till boken och här en bra recention.
En del av bokens innehåll finns att se som youtube-videos:
Förutom det, kan man bland annat läsa om Vietmans värsting pangasiusfisken som på grund av dess låga pris har den blivit en av de mest sålda fiskarna i Sverige. Utmed mekongfloden i Vietnam har 10 000 hektar strandbäddar grävts ut till fiskdammar. Fiskarna på dessa anläggningar är trångbodda, blir sjuka och får antibiotika. Från dammarna släpps 200 000 kg fosfor och 2.5 miljoner kg kväve ut i floden. Företagen investerar inte i reningssystem eftersom prispressen driver dem att hålla kostnaden nere. I flodvattnet ska folket sedan tvätta sig, fånga sin fisk, vattna sina risfält...som om det inte räckte får pangasiusfirrarna dessutom foder med fullt ätbar fisk i, vilket drabbar landets fattiga samt leder till överfiske. Till ett kilo färdigväxt pangasius går det 2 kg foder, varav 3 hekto är fiskmjöl. Till 3 hekto fiskmjöl krävs 1,2 kg fisk. Hängde du med? Ekvationen går inte riktigt ihop.
Vi får också hänga med till Brasilien och träffa rika, korrupta sojapampar. I takt med att sojaodlingen brer ut sig skövlas regnskogen. Brasilien råkar även använda mest bekämpningsmedel i världen, fem liter per invånare. Däribland det akut giftiga parakvat, som är ett blastdödningsmedel. Det används för att underlätta skörden av sojan, då man enklare kan plocka ut bönorna ur sina skidor med hjälp av det. Vid högre dos parakvat kvävs man, 1 tsk är nog för att avlida. Det går göra på annat, mer miljövänligt sätt, bara det att det inte är lika effektivt (och därmed inte ger lika mycket pengar). Användningen av bekämpningsmedel är så utbredd att även små bönder håller sig med en egen kemikaliebod. Det slarvas med skyddskläder och säkerhetsföreskrifter, bekämpningsmedlen sprids med vinden så
att alla i närheten drabbas av det och resterna hamnar i folks kroppar. Eftersom sojans bossar är stora mäktiga män som
ofta även är politiker, så vågar inte folk kritisera dem.
Men jag äter ju inte soja, tänker du kanske. Nu är det så att det råkar vara soja i allt möjligt. Sojaolja, sojalecitin, sojaprotein, sojamjöl, sojadryck, sojakoncentrat...Utslaget på hela jordens befolkning äter en person 33 kg per år. 9 av 10 sojabönor blir dock djurfoder. Svenska lantmännen köper inte GMO-soja (genmanipulerad), men vid författarnas besök på en konventionell odling användes där lika mycket bekämpningsmedel som någon annanstans. Det ställs inte några särskilda krav på den svenska importen, skulle man göra det skulle priset öka avsevärt, vilket är lika med dyrare djurfoder och därmed dyrare kött.
Alla som ser på tv har nog sett reklamen från bregottfabriken. Det verkar ju så gemytligt, kossorna har bland annat fikapaus, distansarbete och skiftbyte. De råkar visst ha glömt visa de trånga mörka bås där korna står större delen av året. En prakttjur från USA, sweet haven tradition, har med sina gener gjort kossorna både till kusiner med varann och till effektiva mjölkmaskiner med stora juver. Problemet med böndernas girighetsjakt efter den åtråvärda sperman visar sig först senare, när korna slits ut, får problem med lederna och föder missbildade kalvar på grund av inaveln. Det berättas även om höns som hackar sönder varann när de släpps ut ur burarna, kalkoner med (för) stora bröst och grisar som inte längre kan vara ute eftersom fettet avlats bort.
Men jag äter ju inte soja, tänker du kanske. Nu är det så att det råkar vara soja i allt möjligt. Sojaolja, sojalecitin, sojaprotein, sojamjöl, sojadryck, sojakoncentrat...Utslaget på hela jordens befolkning äter en person 33 kg per år. 9 av 10 sojabönor blir dock djurfoder. Svenska lantmännen köper inte GMO-soja (genmanipulerad), men vid författarnas besök på en konventionell odling användes där lika mycket bekämpningsmedel som någon annanstans. Det ställs inte några särskilda krav på den svenska importen, skulle man göra det skulle priset öka avsevärt, vilket är lika med dyrare djurfoder och därmed dyrare kött.
Alla som ser på tv har nog sett reklamen från bregottfabriken. Det verkar ju så gemytligt, kossorna har bland annat fikapaus, distansarbete och skiftbyte. De råkar visst ha glömt visa de trånga mörka bås där korna står större delen av året. En prakttjur från USA, sweet haven tradition, har med sina gener gjort kossorna både till kusiner med varann och till effektiva mjölkmaskiner med stora juver. Problemet med böndernas girighetsjakt efter den åtråvärda sperman visar sig först senare, när korna slits ut, får problem med lederna och föder missbildade kalvar på grund av inaveln. Det berättas även om höns som hackar sönder varann när de släpps ut ur burarna, kalkoner med (för) stora bröst och grisar som inte längre kan vara ute eftersom fettet avlats bort.
Bokens problem kan sammanfattas i en enkel mening: cash is king. Alla vill tjäna pengar: matproducenterna, mellanhänderna, livsmedelsbutikerna och konsumenterna. Kemibolagen och genföretagen. Mer miljövänlig produktion är helt enkelt dyrare och mer krävande, och valen faller då allt som oftast på det som genererar mest pengar. När jag läser om hur naturen utnyttjas och förstörs för girighetens skull, vill jag bara överge allt vad storskalig modern livsmedelsproduktion heter och flytta ut på landet för att bli självförsörjande. Det är verkligen som det står i Bibeln (1 Tim 6:10) att kärleken till pengar är en rot till allt ont. Jag har själv tänkt i termer av billigt, billigt, billigt när jag handlat. I och med läsningen av denna bok har jag på allvar fått upp ögonen för att vi faktiskt betalar ett högt pris för den billiga maten, det är bara det att det inte syns i plånboken. Ekologisk mat, here we go. Några kronor dyrare känns med ens billigt!
